Min historia på lagret

Det senaste året har jag flera gånger fått berätta för äldre arbetskamrater att jag faktiskt vart här varje sommar sen jag var 16. Det kanske verkar konstigt att inte alla vet det eftersom de “nyaste” av de äldre kamraterna anställdes för 5 år sedan och således borde komma ihåg parveln som har vart en av de få som kommit tillbaka varje år. Men det är inte så konstigt egentligen då jag bytt frisyr och avdelning nästan varje sommar och arbetsplatsen är ganska stor.

Men när jag tänker på det är det helt sjukt hur mycket lagret påverkat mitt liv och hur många minnen jag har härifrån.

De första sommrarna minns jag hur kompisar ringde och frågade om jag ville bada fast det visste att jag inte kunde. På samma sätt som jag log lite skadeglatt när det regnade och hettan i den dammiga lokalen dämpades och kompisarna satt hemma och tjurade. När vi blev äldre så var det inte längre nån som retades när jag suckade och berättade att jag skulle vara inne på lagret halva sommarn i år också, då var de istället avundsjuka. “Fan, den som ändå hade ett jobb!”

Numer så är lagret inblandat i alla mina sommarminnen och lika förknippat med sommaren som festivaler, sol och bad.

Det var på lagret jag lärde mig dricka kaffe, inte för att det var gott utan för att jag behövde orka med dagen. Det var här jag lärde mig allt om det löpande bandet, långt innan jag sett Charlie Chaplins Moderna Tider eller lärt mig så mycket om den industriella revolutionen.

Framför automathissar och rad efter rad med lagerhyllor så har jag grubblat över många spruckna och spirande kärleksförhållanden och lärt mig reglerna till patiens tack vare ständiga maskinhaverier.

Här har jag solat på lastkajen med andra ungdomar från Stockholms alla förorter och här har jag fått höra historier om Ericcsons fabriksnedläggning och hur bra var allt innan de sparkade alla. Jag har fått lektioner i krigshistoria och fått höra om farfäder som slogs med Titos partisaner mot Hitlers fascister och lärt mig fraser på indiska, juggoslaviska, spanska och finska.

Jag har följt en arbetskamrats uteckling från stressande företagspatriotisk sommarjobbare till deppad, jobbhatande slacker som sjukanmäler sig ofta men fortfarande jobbar så mycket extra han kan för pengarnas skull och fått både vattenkokare och brödrost i inflyttningspresent av mina “låtsasmorsor”.

Men istället för att fortsätta vara nostalgisk över min egen arbetserfarenhet så ska ni få läsa mina egna ord från svunna tider. Kunde inte hitta så värst mycket läsvärt, men håll till godo!

Onsdag. juli 23, 2003 - jobba jobba jobba

jobba jobba jobba. Det löpande bandet går långsamt….aha, vi är det löpande bandet. En brist? Yes box alrajt, jag fixar. Rapportera in och skriv ut labels. Vatten paus. Kryssa av o-ringar och hämta kryss-omslag. Tejpa och häfta, vika och packetera. jobba jobba jobba. Stå vid fläkten. Räcka ut tungan åt arbetskamrater. Räkna pappers-packningsringar. Nyna på progg. Åka sparkcykel. Titta på klockan. jobba jobba jobba. gå hem

Onsdag, juli 2, 2003 - Jobb

Ingen jobbar för att det är roligt…
Vad gör jag här?

Tisdag, september 19, 2006 - Sommarjobbet

Så när sommaren kom så var det dags att ta på sig de stålhättade sandalerna och arbetsbyxorna och ta pendeln till lagret som vanligt. Läs mer

Och jag är kvar än. Bara för att jag inte skrivit på länge så betyder inte det att det inte hänt saker på jobbet, hemma i kvarteret och i livet istort. Varje dag en kamp för att vardagspusslet ska gå ihop.

Ju fattigare man är, desto lättare kan man se

Efter snart ett halvårs timvikariat på ett fritidshem är jag på väg tillbaka till de vanliga timvikariaten igen – jag kan räkna med att få flänga runt hela Stockholm på jakt efter jobb. Men det rör mig inte alls lika mycket som det faktum att jag nu måste överge de barn jag haft så bra kontakt med, och som jag uppenbarligen gör nån sorts starkt intryck på. Det är en chockande upplevelse att plötsligt vara en person som skolans allra “tuffaste” tjejer och killar faktiskt ser upp till, på nåt märkligt sätt är det inte vidare svårt att orka vara en bra förebild då. Det är bland det absolut coolaste jag upplevt. Jag har lärt mig mycket djupare vad det innebär att jobba med barn, jag uppskattar starkare lärare, fritidsledare, pedagoger, assistenter och barnskötare nu när jag sett hur otroligt mycket de kan betyda för barnen.

Det känns overkligt att t.ex. barnskötare, som lägger grunden för en så stor del av barnens tidiga erfarenheter, ska vara ett lågavlönat yrke som anses passande för kvinnor ur den sociologiska arbetarklassen (som självklart anses som en av de ”svagaste” grupperna!). En bra omsorgsarbetare uträttar ett arbete som har ett samhälleligt värde många gånger större än det av en ingenjörs eller en programmerares arbete. Det är också en komplex uppgift som går att bli bättre på livet ut och som tillhör de allra viktigaste i samhället!

Varför är det så väldigt jobbigt att arbeta i t.ex. förskolan? Vi går, som Marx säger, från jorden till himlen, och börjar med vad som (jag hittills tycker) är jobbigt i förskolan: de praktiska detaljer som omger det pedagogiska arbetet med barnen. Det handlar om den låga lönen (i mitt fall i närheten av a-kassan), om sjukdomarna, om bristen på bra lokaler och bra, tillräckligt material och storleken på barngrupperna.

När jag talar om ett arbetes samhälleliga värde så menar jag den direkta och indirekta effekten av ett arbete. När det gäller skolan så är effekten mycket ”diffus” av lärarnas arbete. Skolan skapar i bästa fall en mer sammanhållen närmiljö, mindre skadegörelse, starkare medmänskliga och intelligenta värderingar i samhället, fler utbildade arbetare o.s.v. Förskolan t.ex. är nödvändig för att samhället ska fungera, men den spelar inte en direkt roll i de delar av samhällets arbete som anses ”viktiga”. En ingenjör skapar en tydlig, väldigt synlig produkt som vi är vana att värdera, utan ingenjören går det inte att genomföra det kommersiella projektet att t.ex. bygga en bro. Bron är också något som uppmärksammas som en viktig del av samhället, fast värderingar, tjänster och liknande är minst lika viktiga ”varor”! Utifrån såna här (patriarkala? de vilar ju faktiskt på idén att de tydligt avgränsade, fysiska ”varorna” är de enda som är värda att ersätta) bilder av hur samhället fungerar är det lätt att sätta orättvisa löner och orättvisa villkor. Många kontorsjobb är mycket högre avlönade än förskolepedagogers, och ta då med i bilden att pedagogen har en akademisk utbildning och en oerhört tärande arbetsmiljö! Löneutvecklingen för barnskötare och fritidspersonal är pinsam, undra på att det råder brist på personal i förskolan.

Och sist av allt, en tanke som slog mig: hur kan det komma sig att de lite rikare barnen på mitt fritids tycker att det är tråkigt att stanna, och istället drar hem med kompisarna till sitt superlego, sin 10.000-kronorscykel (jag skojar inte!), sina tv-spel och, i vissa fall, sin bullbakande, lågavlönade au pair? Det beror så klart på att de har roligare hemma, alla med sina egna fina saker. Medan vårt fritidshem inte kan ha råd med ordentliga mellanmål ens, och definitivt inte med tv-spel eller tidningsprenumerationer. Hur tänker ett samhälle som prioriterar så här, seriöst? Hur alla dessa villabarns föräldrar antagligen sitter och vill sänka skatten äcklar mig. Det äcklar mig inte för att jag inbillar mig att jag är bättre (antagligen skulle jag på nåt plan tänka likadant i samma situation). Det äcklar mig för att jag just nu tydligt ser - och vill visa dem - att det skulle kosta dem så lite att ha ett tv-spel mindre hemma och en betydligt bättre uppväxt och utbildning för sina barn (för allas barn)! T.o.m. dessa, från mitt perspektiv snuskigt rika, människor ur den sociologiska medelklassen tjänar såklart på höjda skatter och välfärd. De har bara lite svårare att se det. Som Max Peezay säger: ”ju fattigare man är, desto lättare kan man se”.

Ursäkta

Hej, just nu är det lite för mycket att göra. Jag borde inte ens skriva det här inlägget, jag har bättre för mig. Det är all politisk aktivitet jag ägnar mig åt som tar upp så mycket tid att jobbet känns avslappnande i jämförelse. Jag ska nämligen hålla en massa skolföredrag, och det tar tid att få föredraget att fungera, ordna adresslistor till ungdomsgårdar, hårdträna på varans dubbelnatur o.s.v. Det är dags att skriva en “att göra”-lista känner jag.

Jobbet däremot börjar kännas väldigt soft. Jag kan numera både förmedla värderingar till tioåriga flickor, lösa konflikter mellan mellanstadiekillar och ha lugna stunder rätt så ofta. Ofta känns det här med pedagogik så otroligt skoningslöst på nåt sätt, när jag t.ex. står framför en klass så tolererar barnen absolut inga misstag eller någon osäkerhet. Men jag inser att jag, trots min brist på utbildning, nog lärt mig en hel del av det här året. Det försiggår alltid mycket under ytan på en skola, men jag har nog börjat få lite grepp på det. Och framför allt - fritidsledare känns verkligen som ett, på ett mystiskt sätt, avancerat jobb! Så just nu är jobbet verkligen rätt ok, enda problemet är väl att jag har så lite pengar.

Ett bra inlägg på Dagens Konflikt om “social rörlighet”. Just nu blir jag väldigt frustrerad på folk som tycker att allt som inte handlar om att arrangera gatufester eller spöa rasister är tråkig sossepolitik. Sedda som isolerade fenomen leder den sortens politik inte till någonting alls. Det behövs - från alla vi som driver våra speciella sakfrågor - större samarbeten, hårdare fackliga strider och fler som har en intelligent och medveten drivkraft att flytta fram positionerna politiskt!

Ska du eller jag skalla henne?

Förra inlägget jag skrev så hade jag precis blivit sjuk och var orolig över att min anställning inte skulle förlängas. Jag kom tillbaka på fredagen samma vecka efter två dagars frånvaro pga min sjukanmälan. Jag kände mig lite bättre men dök upp främst för att jag lovat chefen det och inte för att jag kände mig kry.

Denna sista arbetsdag innan helgen tog vid var seg och stressig för minuterna kröp i snigelfart medan jobben forsade in över oss paketerare. Jag gjorde massor av misstag, eller det kändes i alla fall som det, och det gjorde mig ännu mer irreterad än vad jag redan var pga förkylning, stress och trötthet.

Den sista timmen innan bilarna kom så hade vi massor av grejer kvar att packa. “Det här går aldrig” sa jag rakt ut, och de andra höll med. Men eftersom vi på mellanskift vet att om vi är klara i tid så får vi gå och de från kvällskiftet vet att de får rast när allt åkt iväg så stressade vi vidare.

Och tro det eller ej, men vi klarade det! Några minuters marginal till och med. “Jävlar. Vi gjorde det!” utbrast jag. “Vi borde få tårta!” hörs en arbetskamrat ropa längre bort med ett finurligt litet leende på läpparna.

Tantchefen (som inte är chef egentligen men sitter i ett kontor bredvid arbetsledaren och beter sig som en sån) svarar “Ja…det kan ni väl få”.

Jag har slutat för dagen och ränner upp till facklokalen för att snacka lite med mitt ombud. Han berättar att två av oss visstidare har fått fast anställning. Jobben gick till dom som hade störst behov av dom och var lite äldre. Förutom dom två var jag den ende seriösa sökaren. “Resten av er får förlängt till efter sommaren” säger gubben och jag pustar ut. Jag uppmanas att inte sprida nyheten eftersom allt inte är klart ännu men jag är ändå glad som en lärka. Vi ska få månadslön! Betald semester istället för semesterersättning och få rapportera våra tider via dator istället för gammelmodiga papper.

Jag trippar genom lagret på väg mot omklädningsrummet och möter arbetskamraten som ropade på tårta. “Blev det nåt?” Jajamen, det blev det. Jag åt tårta, lycklig som få och åkte sen till stan för att träffa ett par vänner för att gå på restaurang.
Vi hoppar en vecka fram i tiden, till idag.

Kvällskiftet är borttaget. Företaget tyckte inte att de tjänade nog med pengar på det och det var ändå ett ganska svalt intresse bland dom äldre arbetarna. Det betyder att vi har mer att göra på dagarna, men att vi också är fler som hjälps åt.

Chefen understryker att vi som jobbar mellanskift inte får gå hem en halvtimme tidigare som vi brukade göra. Vi tittar på varandra och rycker på axlarna. Jaha, där rök den motivationen för att få klart allt i tid.

Vi har inte så värst mycket att göra och packar på riktigt bra. Vi blir klara tjugo minuter innan bilarna kommer och armar, rygg och händer värker som vanligt lite av de ibland tunga paketen.

En arbetskamrat, som är ungefär lika gammal som jag men lika bitter som trevlig, får en kommentar av tantchefen när han lägger det sista paketet på lastpallen med en suck, “Går det bra? Vad glad du ser ut!”. Hon skrattar och vänder sig tillbaka mot nån kvinna från kontoret som kommit ner för att snacka om nåt. Hennes skämt(?) har inte fått nån respons från oss, förutom att några himmlade med ögonen åt det häxlika skrattet. Imitationer av henne är populära när vi är på dåligt humör.

Den bittra arbetskamraten går fram till mig och säger med en trött men beslutsam röst, “Ska du eller jag skalla henne?”. Hans ilska är iskall och jag ler mot som ett tyst svar.

Den riktiga chefen kommer förbi. Som belöning för att vi varit så snabba så får vi jobba med morgondagens jobb och annat han kommer på. Vi beordras att plocka morgondagens jobb, städa, tömma papperskorgar osv. Jag och en ung fastanställd finne blir utskällda för att att vi snackar i mobil för ofta.

Jag har stått i snart två månader på samma packstation utan att få rotera till andra arbetsuppgifter som vi ska göra egentligen. Jag röker inte och går inte på toa ofta. Är det ett så stort problem att jag skickar iväg ett sms eller två då och då? Tydligen.

Nä, man kämpar vidare. Kommer hem trött efter jobb och träning, äter mat och går och lägger sig. Är detta ett liv eller slaveri?

…

 Läs mer!

Ny tankesmedja! Dagens Konflikt heter den och deras nättidning är riktigt läsvärd

Intressant?

 

Professionella tyckare…

Försenat inlägg… Jag lägger till det ändå, det här är en allt för bra dag för att blogga! Antagligen den gladaste dagen jag haft på flera år :)

Jag blir undanskuffad från mitt vanliga jobb nu på påskveckan, så jag jobbar på kontor på en teater, mitt “kulturarbetar”-jobb. Tänk om man skulle kalla sekreterare, folk på callcenter, marknadsansvariga, Bill Gates och receptionister för “kommunikationsarbetare” och hävda att dom är en egen, fullkomligt naturlig kategori som automatiskt skriver dryga kolumner i fina tidningar va? Jag är i alla fall en sån där kulturarbetare den här veckan, som mina föräldrar.

Jag tänkte först på typ Arbetaren-skribenter som Andreas Malm eller muppiga tyckar-liberaler som Blondinbella, Federley eller Louise P. Jag tänkte mej att jag skulle skriva om hur jobbigt jag tycker det är med “tyckare” som får en massa utrymme i media, inte uträttar ett dyft och ändå vet precis hur politiken, arbetet och världen ska skötas. Jag hatar att bli tillfrågad som en “tyckare” i varje småsak som dyker upp, bara för att jag är intresserad av min omvärld. Jag har ärligt talat ingen åsikt om t.ex. Kinas OS-arrangemang, jag orkar inte bry mig om allt när jag redan bryr mej om det mesta.

Sen slog detta mig: jag blir irriterad på “tyckare” på ungefär samma sätt som jag blir irriterad på miljöaktivister. D.v.s. jag är avundsjuk - för att de lyckats kämpa till sig en liten glimt av uppmärksamhet i tidningarna och på nyheterna. För de här “tyckarna” och medelklassvänstern är inget problem, helt ärligt. Att DN Kultur publicerar marxistiska artiklar är inte något självklart, att Aftonbladet släpper in Åsa Linderborg (som i.o.f.s. kanske inte är medelklassvänster riktigt) inte heller. Det är något som vunnits genom påtryckningar och genom det allmänna inflytandet som arbetarrörelsen faktiskt fortfarande har. Ändå är det bara en liten glimt, en minimal portion av allt som TVn och tidningarna spottar ur sig. Kapitalet har fortfarande makten över media genom sponsorer, journalister och nyhetsbyråer.

Hur kan det komma sig att alla hatar kulturell medelklass när det är folk som faktiskt har inflytande och ändå helt klart positionen att förstå och stödja radikala krav från arbetarrörelsen? Hur kan det komma sig, framför allt i jämförelse med den osmakliga, feta, fundamentalistiska och kriminella överklassen? Jag försöker bara vara öppen här - jag kan känna starkt hat mot t.ex. folk från läkarbakgrund eller de som jobbar med reklam, men är det skäl nog att räkna in medelklassen och dess kulturmaffia bland mina objektiva fiender?

Slutsatsen är att vi alla borde sluta irritera oss över att max ett par dussin småstroppiga vänstertyckare i hornbågade glasögon - de kan vara jobbiga, men i stort sett är dom till nytta för oss. Det är inte som att vi förlitar oss på dem - snarare är de en produkt av vårt kollektivt vunna inflytande. Jag blir bara så trött på tyckare och att tycka hela tiden. Jag vill göra istället. Jag misstänker att jag helt enkelt bara är trött på att höra mig själv prata. Jag borde dra och träffa folk, kanske shoppa lite.